Föga anade jag, Ingela, hösten 2007 hur den resa vi planerade i februari året därpå skulle förändra mitt liv. Jag hade länge haft en dröm om Afrika, kanske något idylliserad, om att vinna en massa pengar, leta upp en by i Afrika där jag skulle förse kvinnorna med utsäde och dessutom låta ordna en brunn åt byn. Längre hade jag inte tänkt, bara att det skulle vara ”min” by, dit jag åkte med jämna mellanrum och hjälpte till.

En dag kom min man Krister hem med ett prospekt om en resa till Tanzania med Pär Alm. ”Du vill ju åka till Afrika!” Vi läste och tog reda på mera och det kändes så bra. Framför allt att få göra många olika saker i landet. Från att besöka nationalparkerna Serengeti och Ngorogoro, namn som klingade så exotiskt, till att bo en vecka i Nzega, en stad i det inre av Tanzania, och slutligen tillbringa några dagar på sagoön Zanzibar.

Vi förberedde oss noga med vaccinationer och reseträffar. Egentligen var jag livrädd för alla otäcka djur och insekter som jag anade fanns. Vem visste vad vi skulle stöta på? Men det var bara att tänka bort för jag ville så gärna dit.

Vi for iväg och tittade på vilda djur i parkerna, besökte människor och tittade till våra fadderskolor och andra projekt i Nzega samt avslutade på Zanzibar, vilket överträffade alla mina förväntningar.

Vi kunde inte låta bli att åka med även i februari 2009 för det var något som drog. Svårt att förklara vad men Tanzania födde en längtan hos mig, en längtan som fortfarande finns kvar. Får jag bara åka till Nzega lite då och då så är allt bra.

Nu har jag varit i Nzega fem gånger. Jag har varit hos folk i deras hem, besökt våra fadderskolor och träffat fadderelever, vårt kanske viktigaste projekt i området. Jag har tittat på brunnar som vi låtit gräva och framför allt har jag varit med om att hösten 2014 dra igång ett nytt projekt, Mamaid, som informerar kvinnor ute i byarna om hiv/aids och mänskliga rättigheter, med mera.

Och nu; jag har i Christine kyrka tillsammans med andra i föreningen tagit emot ett fredspris till TanzAling.

Vem kunde tro att en dröm om Afrika skulle leda till arbete i en förening som bland annat satsar på just vatten och ett bättre liv för kvinnor och barn. Och vem kunde tro att ett starkt inslag i mitt liv numera är arbetet i föreningen. Jag som aldrig har varit föreningsmänniska! Det kallar jag en förändring!

Och sedan få fredspris för det ihop med minst femtio andra människor.

Ingela