Efter ett omvälvande år som utbytesstudent i USA, bosatt på en bondgård utanför den katolska staden Dyersville, Iowa, var äventyrslusten fortfarande stor. Under våren 2012 började drömmen om Afrika att gro och jag tog kontakt med Tanzalings ordförande Pär Alm som hade bott där. Han tvekade inte en sekund när han sade, “hit, till Nzega, ska du åka”. Där skulle jag få möjlighet att vara lärare, vilket också var en dröm. Nedan följer ett utdrag från min tre månader långa historia i Nzega, Tanzania.

I september kom jag till Nzega för att jobba som engelsk- och matematiklärare. Jag fick även förmånen att få hjälpa till på barnhemmet Varberg Home of Peace vilket jag är oerhört tacksam för.

Under min tid på barnhemmet invigdes ett datorhus där det nu finns fyra bärbara datorer. Barnen ska få lära sig att använda datorerna och på så sätt kanske få ett litet försprång i livet gentemot andra barn. Min uppgift blev att instruera Magda som så småningom skulle bli datorlärare.

Vi lät barnen komma in och testa datorerna i omgångar. De fick bl a prova mattespel, geografispel och titta på fotboll på youtube. Det var en fröjd att se hur snabbt barnen lärde sig men mer än något, att få höra barnen kommentera och leva sig in i fotbollsmatcherna:

– Goali…. Messi…. goali…… Barcelona….. goo…. gooo… goaliiii!!!!

Faktum är att de hade bättre koll på spelarna i spanska ligan än vad jag hade.

Ofta lärde sig barnen snabbare än Magda, framförallt för att de “vågade” göra misstag. Det finns potential att med hjälp av rätt sorts program samt vägledning ge en ändamålsenlig utbildning till dessa barn. Men som så ofta är fallet, fanns det också baksidor. När datorerna kom, fanns något nytt att bråka om. Tidigare hade jag sällan sett barnen bråka. De få gånger jag såg ett barn gråta var efter att han eller hon skadat sig när de spelat fotboll eller lekt någon annan lek. Då lämnade barnet planen och var tillbaka efter några minuter igen. Det blev sällan bråk mellan barnen. Detta, i mina ögon, förändrades när datorhuset kom. Tidigare kunde alla leka tillsammans. Det fanns inga leksaker som var så “värdefulla” och få i antal som dessa datorer. Husen, familjerna, och bilarna som symboliserades av stenarna som Jackie, Paulo eller någon annal lekte med, fanns i mängder. Och värdet av dessa leksaker begränsades bara av barnens fantasi. Vi hade fyra datorer på 29 barn och alla kunde inte vara i datorsalen samtidigt. Det gjorde ont att se hur det materiella, i ett mikroperspektiv, precis som i ett makroperspektiv, kan leda till konflikt.

Allra roligast var att få leka och prata med barnen. Stunder som jag minns extra starkt är de då barnen tog fram en bok och bad mig läsa högt. Eftersom swahilis skriftspråk är fonetiskt, dvs att varje bokstav alltid uttalas på samma sätt, så kunde jag läsa för barnen. Jag satt där och uttalade ord som för mig var bokstavligt talat meningslösa och jag undrade om de verkligen förstod. Jag frågade på knagglig swahili:

– Mnaelewa?

– Ndiyo, endelea!

De förstod. De började kommentera och leva sig in i berättelsen. Jag tänker tillbaks och förundras.

– Henrik Marklund