Jag hade inte besökt Tanzania sedan en projektresa 2008 och ett växande behov av att återse vänner i Nzega resulterade i en resa i slutet av september 2011. Jag hade tänkt att bara vara i byn och besöka vänner, cykla in till Nzega och gå på marknaden, besöka barnhemmet och någon skola. Alltså ha lite semester där.

Nu blev det inte riktigt så. Föreningens samarbete med Explorius och deras fadderelever krävde en utvärdering av hur det projektet fungerade. Detta gjorde att resans inriktning mest blev arbete istället för semester. Elevernas närvaro och resultat skulle kollas upp samt att pengar för inköp av böcker hade använts korrekt. Men vad gjorde det? Jag fick ju komma dit ner och känna den afrikanska värmen, såväl från solen som från människorna.

Isaack, vår medhjälpare i Nzega, och jag åkte runt till tolv skolor under de tolv dagarna jag var där. De flesta av dessa låg långt bort och så otillgängligt till att vi bara hann med en per dag trots att de inte låg längre än ca 10 mil från Nzega.

Afrikanska vägar är i dessa områden inte att betrakta som vägar utan mer som kostigar och någon mobiltäckning existerar inte. Det gäller att komma ihåg vad folk efter vägen visade och berättade gällande vägbeskrivning. Vänster efter stora stenen, höger vid ett cashewnötträd och så vidare. Jag hade aldrig klarat detta på egen hand med mina begränsade swahilikunskaper, men Isaack var duktig!

En dag ramlade hela kardanaxeln på bilen ner på vägen. Efter en stunds letande hittade jag två av de fyra bultar som saknades samt ett antal lagerdetaljer. Delarna till lagret visade sig tillhöra en annan bil som också fått stopp en bit därifrån. Bilens ägare blev mycket glad över de återfunna lagerdelarna och hade som tur var lite bultar i en tygtrasa.

Jag fick tag på två som nog skulle passa samt låna en skiftnyckel. Efter ett tag satt kardanaxeln åter på plats och vi kunde fortsätta till Semembela secondary school med oljiga händer, svettiga och nersmutsade.

Den dagen var vi inte tillbaka i Nzega förrän kl 20.00 och jag hade bestämt att träffa Paolo kl 16.00 för att planera inköp av majs och bönor till byborna. Men jag fick meddelat min sena ankomst per mobiltelefon.

Paolo är en god vän sen länge som brukar hjälpa oss att förvandla insamlade svenska pengar till säckar med majs och bönor åt de mest behövande i byn. Han gör listor över dem som är i störst behov, åker till marknaden och gör inköp, fördelar i säckar, meddelar de som ska få och hjälper till att dela ut. Det är härligt att se när de kommer och hämtar sin ranson, glada och tacksamma över att klara sig och sin familj undan svält ett tag till.

Utöver arbetet med Explorius fadderelever hann jag faktiskt med en hel del annat också. Jag besökte Tanzalings tre vänskolor, var på vattenkontoret för att få hjälp att analysera vattnet i de brunnar vi gräver, kollade tillsammans med Simone på några brunnar vi grävt, träffade de volontärer som var där för tillfället, besökte barnhemmet, träffade mitt fadderbarn som nu läser på universitetet i Daar med mera.

Naturligtvis besökte jag alla vänner i deras hem på kvällarna. Så roligt det är att få äta och prata tillsammans en stund när man inte setts på länge. Eva, som arbetar på Tazengwa, bjöd mig på frukost hemma hos sig en morgon. Det blev ett starkt minne denna resa. Vi träffades ju varje morgon då hon lagat frukost åt mig, men att sitta hemma hos henne just efter det ljusnat, solen börjat värma och höra tupparna gala var helt fantastiskt. Till allt detta serverades nygräddade chapati, stekta ägg, mango och kaffe.

Kan man ha det bättre?

Janne